Julefrid

Det verkar som att min dator alternativt uppkopplingen har skärpt till sig. Det går lite fortare idag, och det går att läsa mailen!

Jag och Stina har varit på långresa idag i regnet. Ner till Grevagården i Skövde, kanske inte så mycket längre än vad vi brukar åka, men det kändes långt. Kanske för att det var nästan en timme längre än till Mariestad. Hur som helst, det har regnat hela dagen. Jag glömde mitt regnställ hemma. Surprise. Kom i alla fall ihåg regntäcket till Stina, såklart. Jag var väl inte på topp efter att ha varit sjuk och sovit extremt mycket de sista dagarna. Jag hade ork nog att rida en bra runda i 1.10, slutade på 12:e plats av ca 100 starter. Helt okej alltså! I 1.20 var jag inte riktigt med, red riktigt illa så jag gick ut efter att ha haft ett stopp i kombinationen, jag red för dåligt helt klart. Stina har skött sig utmärkt som vanligt, hon är pärla som få.

Har lyssnat igenom Krunegårds skivor. Han är fan otrolig. Så sjukt bra, och roligt. Musik ska vara roligt, till en gräns. Han sätter den gränsen perfekt. Jag tycker bara mer och mer om Krunegård.

Jag har suttit och läst några gamla inlägg. Fan alltså, ibland är jag ju bättre än vad jag tror att jag kan vara. På något sätt känns det som att jag gett upp lite på ett plan, börjat se åt andra håll. Vet att jag gav upp då, när jag sa fel sak till fel person, även om det förmodligen inte spelar någon roll. Det gäller ju att sikta högt, jag har sagt det förut men glömt bort det i mitt tvivel. Jag ska för fan prova. En gång till i alla fall. Och jag anar att jag har mer på fötterna än vad jag egentligen tror. Den som lever får se.

”Hon är ju kär i depressionen.” Jag är snarare kär i lyckan i så fall. Men gör det mig till en lyckligare människa? Kanske. Kanske inte. Men jag förstår att det är lätt att fastna i det negativa om man är kär i en depression, samtidigt kan jag förstå det med. På något underligt, skevt sätt så är depressionen vacker. Det tycker jag med, men det finns mer som också är vackert. Romantiken. Den lyser dessvärre med sin frånvaro, eller är det jag som blundar för den? Jag skulle vilja sväva ut med detta, men vet inte om jag kan hantera det, eller om alla ni som läser kan hantera det. Förmodligen inte. Jag vet alltför mycket som skrivits, tolkats fel och förstört. Förstört alldeles för mycket för att det ska vara värt att chansa. Bastards.