En för alla...

Jag tänkte på det igår på lunchen. Oavsett hur fint väder det blir nu så känns det som att det kvittar. Sommaren har liksom redan tagit slut, no matter what. Det är synd, för det blev en väldigt kort sommar i år. Förhoppningsvis har jag fel, men det känns långt bort. Såg dessutom att Sanna skrivit samma sak, sommaren är redan över.

Men jag har ju tänkt att jag ska åka ifatt sommaren i höst. Ta två veckors semester, bränna iväg på en sista minuten en vecka. Det vore helt underbart, frågan är om jag måste göra det själv, eller vem som följer med? När jag var i Italien var jag helt övertygad om att jag utan problem skulle kunna åka på semester själv, nu känns det konstigt att göra det. Men jag borde lita på vad jag tidigare har insett, så får jag inget trevligt sällskap så ska jag åka själv. Ensam är stark...

Vi diskuterade fördomar idag på jobbet. Jag skulle själv anse mig som ganska fördomsfri, faktiskt. Jag menar, alla har väl fördomar, men mer eller mindre. Jag klagar ofta på mina vänner när de uttalar sig opassande, och för mig känns det inte som att man kan dra alla över en kam, någonsin.

Jag jobbar 9-18 den här veckan, det är sjukt segt att komma ifrån jobbet så sent, men har varit ganska skönt på mornarna när jag har vaknat före alarmet varje dag. Får väl se hur det blir imorgon, efter en jobbkväll. Får se hur det går på jobbet ikväll, jag har varit otroligt trött hela veckan, sliten. Det blev ju inte det minsta vila förra helgen, så det kan bero på det. Frågan är om det blir någon vila den här helgen, jobba fredag och lördagkväll, tävling i Mariestad på lördag och på söndag ska jag och Sanna till Jönköping. Eventuellet trycker vi in ett besök i St Annas skärgård också. Om solen skiner.

Jag såg fram emot att åka hem och läsa, har börjat läsa "I denna stilla natt" av Mari Jungstedt. Men har ingen ro i kroppen, vad är det jag har brist av?

Jag har börjat tänka på någon igen, och undra.