Han tog det som en smäll på käften. Ungefär. Försökte jävlas och ge tillbaka, fast det fanns ingenting att ge tillbaka. För hos mig fanns det ingenting alls, jag funderade på det. Kommer kanske fundera mer, men jag tror att det är så att det inte finns något. Men jag är en ständig tvivlare, och det kanske är en nackdel, att inte bara naivt och blint kasta sig in i någonting och tro på det. Det där perfekta kanske inte finns från början. Men jag tror det, och jag vill tro det, och jag kommer inte vara beredd att chansa förrän jag ser att det kanske finns där. Nu fanns det för mycket som talade emot, även om han berättade för mig hur perfekt han var. Och hur svår han var. Det han inte förstod var att jag är svår, på riktigt. Jag spelar inte, tvärtom jag verkar nog betydligt lättare än vad jag är. För det finns en mur, och den står jävligt stabilt.
Du kallar dig svår, samtidigt som du lägger alla korten på bordet, det du gör är att ge mig tid att noga studera mina kort, ge mig tid att fundera på om jag ska spela eller gå ifrån bordet. Jag har ännu inte bestämt mig, men jag vet att du fortfarande sitter där med öppna kort och väntar.
Du ringde och sa att jag var för svår, att jag skulle ha det bra och att vi säkert skulle stöta på varandra. Visst, sa jag, det blir bra. Du ringde igen, och sa att vi skulle höras. Visst, det gör vi säkert.
Det här är ju inte min grej, jag vet det. Men någon gång kanske även jag måste lära mig. Börjar jag nu så kanske jag insett någonting när jag fyller 30, eller kanske till och med vid 27.
LW - En svår och jobbig grej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar