Kom änglar

Försökte du säga något?


Det är mycket nu...fast jag tror jag börjar landa. Fast den känslan kommer snart försvinna igen. Min kära mor har kommit hem efter sin två veckors semester, det märks kan jag säga. Inser hur skönt det är att bo själv, frågan är om jag vill bo i lägenhet, eller om jag rent av måste flytta till ett eget hus. Men hur ska jag ha tid?

Har pratat med Karro ikväll, det är underligt hur ens nära vän kan vara så långt borta, men ändå här. Vi sitter lite i samma båt, fast ändå inte. Det här är svårt, och jag måste lära mig att ta det. Jag måste lära mig att ta allt, inte bara skjuta upp och glömma. Faktiskt inte bara släppa och gå vidare. Det är dags att ta tag i livet nu, men det känns som att det skenar. Jag vet inte hur jag ska få stopp. Eller jo, jag måste lära mig att prioritera men jag kan inte, alltså låter jag det bara vara. Har bestämt mig för att ta två veckors semester i höst. Senast då måste jag ta tag i allt. Borde skriva en lista. Kan börja med BE-körkort, och studier. Det är väl det viktigaste, tror jag. Jag saknar Karro. Tur att jag har Sanna, utan henne skulle det vara nästintill omöjligt.

Har lyssnat på Sara Löfgren idag på jobbet. Bra musik.

Panik. Öppna dörrar, TV, radio, dator, lampor, djur. Betydligt mer än vad jag vant mig vid. Vant mig av vid.

Jag måste också få reda på vem denna mystiska man är. Jag har betydligt mer än ett namn nu, men det gör mig inte ett dugg klokare, snarare tvärtom. Jag kommer snart att vända och springa, det är ett väl beprövat koncept, det fungerar alltid. (Utan att tänka så skrev jag "aldrig" istället för "alltid". Är det mitt undermedvetna som hjälper till?) Frågan är om det håller i längden, förmodligen inte. För tillslut kommer jag ikapp mig själv, och alla andra. Jag tror ändå att jag har landat nu. Jag börjar känna mig lugn igen. Livet leker faktiskt, även om det kan låta precis tvärtom. Ibland skriver jag bara ner allt som jag tänker, bara för att bli av med det. Så glöm helst bort det, det är bara svammel.

Stina har fått ta det lite lugnt i drygt en vecka, så har jag ridit ordentligt igår och idag. Tror att hon mådde bra av lite lugn, grymt fin har hon varit. Kanske är det så att jag törs starta en dressyrtävling snart. Måste bara prova att rida i Sannas sadel, jag kanske inte klarar det ens. Då får jag hålla mig till hoppningen.

Det har blivit mat ute två dagar i rad nu. Eller vad man ska kalla det där igår... Mat, sushi. Linnea tyckte det var dags att äta sushi. Jag som bara provat hemmagjord sushi för ungefär tio år sedan höll väl med om att det kanske var dags att prova igen. Var ändå ganska övertygad om att det inte är min grej. Ibland känner man sig själv så in i helvete bra också. Nästa sushimål kommer nog inte inträffa förrän om minst tio år till. När man ryser av maten samtidigt som man äter så är det inte värt det, jag lovar. Men jag provade allt, till och med bläckfisken. Kan nog säga att den var det minst äckliga också, eller ja, ris är ju alltid ris. Mer eller mindre. Sanna höll med mig, sushi blir det inte igen... Alex och Linnea däremot, de är hippa, moderna människor som klarar av sådant där. Sanna och jag är mer för tvåhandsfattningen, vilket var tur för de som satt vid bordet bredvid. Jag tror aldrig att de hade haft så kul förut. Skönt att vi kan bjuda på oss själva i alla fall. Idag blev det middag på Harrys istället, Sanna jobbade, jag och Linnea kom och åt. Trevligt och betydligt godare än igår...

Jobbet känns helt okej nu. Nästa tre veckor kommer det däremot vara lite tufft...både Carro och Jane har semester. Erika är ju mammaledig, om det är vad man är innan man fått barn? Hon går hemma och väntar, med en gigantisk mage. Ska bli spännande att se vad det blir för en liten krabat. Kommer att känna mig ganska ensam på jobbet, antar jag.