Stockholms kyss

Den värme man ska slås av när man låser upp sin dörr, det saknar jag. Sist jag kan komma ihåg att det verkligen var så, det var när vi hela familjen bodde i pappas hus, det finaste huset i världen enligt mig. Sedan dess har det aldrig riktigt varit samma sak, kan bero på att den tryggheten som ett hem ger, den är starkast som barn. Jag saknar det.

Ryggen är bättre, utan naprapathjälp. Jag har försökt ringa honom sedan i måndags, har inte fått något svar. Misstänker att han är på semester. Jag fick ta tag i saken själv, vet ju vad som hjälper (förutom att någon rycker, trycker, drar och knäcker). Promenader och vila. Ridning till en viss del. Idag var jag ute och gick en långpromenad, jag tror det hjälpte. Jag kände i alla fall hur musklerna i ryggen började röra på sig, gott tecken! Nu känns det ganska bra faktiskt, får väl se hur det är nästa vecka, efter några dagars snowboardande i Trysil, det brukar kunna sluta med en del vurpor.

Det ska i alla fall bli riktigt roligt att åka till Trysil. Sanna och jag, helt själva. Frågan är hur vi ska överleva, fast vi är starkare och bättre än vad folk tror. Sjukt bra kommer det bli.

På söndag är det tävling i Mariestad, en av mina bästa tävlingsplatser. Hoppas på gott resultat den här gången. It's been a while.

Jag stal förresten en bild av Lisa, på Malin, Sanna och mig, från Conventum och Håkan.