Trygghet.

Det var så det kändes, just då, i det som var nu, fast då.

Någon, eller någonting kanske, gjorde mig nyss så fruktansvärt rädd, och jag hoppas att det syftar på något som är närmare än vad jag befarar. Helvete. Fast egentligen kanske det vore bra, jag skulle förstå det bra efter ett tag, men jag vill absolut inte att det ska vara så.

Ibland är livet en gåta, det är därför man får tillåtelsen att skriva i gåtor. Bara för att man måste skriva av sig, men klarar inte av att avslöja något. Det kan hända att det finns en och annan som klarar av att läsa mellan raderna. Lucky you.

Är inne i en sådan period att jag inte klarar av något, det går liksom inte. Jag blir jävligt irriterad över ingenting, hatar mig själv när det är så, men kan inte göra något åt det. Eller ja, jag kan ju låtsas som ingenting, det brukar fungera bra. Tills jag blir ensam och inte kan låtsas längre, för då exploderar allt. Just därför så kan jag knappt låtsas som ingenting, för den där explosionen kan förfölja mig längre än jag orkar. Det är då det blir så där, för stark för att vara svag, och för svag för att vara stark.

Trygghet.

Om två veckor så är jag förhoppningsvis på varmare breddgrader, semester. Det kanske är vad som behövs, innan höstdepressionen försöker att ta mig. Före flyget går, så kanske det är dags för en premiär. En premiär som jag tror hårt på, stenhårt.

Jag önskar att jag kunde vara mera som någon annan, som kan hantera ord. Fruktansvärt avundsjuk.