...seems to last forever.

Jag trodde, i min vanliga optimism att den där hagen skulle vara klar i söndags. Det var den inte, när jag och pappa tryckt ner alla stolparna, vi hittade stolpar så att det räckte, så hann jag inte göra något mer den dagen. Jag fortsatte igår efter jobbet, lät till och med Stina vila för att jag skulle hinna klart. Hade lånat med en skruvdragare från Ormesta, för att skruva i isolatorerna. Det gick hur smidigt som helst, tills batteriet dog. Jag hade inte med någon laddare eller extrabatteri. Trots det så fortsatte jag med isolatorerna, satte ut dem på alla stolpar, men skruvade inte i dem helt, fick nog med kramp i händerna ändå. Det var fortfarande ganska ljust när jag var klar med det, så jag gav mig på att få fram tråden också, den låg ju helt överväxt på vissa ställen. Jag höll på tills det blev mörkt, och lite längre.
Idag tog jag nya tag, hade med skruvdragaren, två batterier och laddare. Efter att gjort slut på två batterier så var i alla fall isolatorer iskruvade. Jag drog tråden så gott det gick, i mörkret, och den gamla tråden räckte nästan hela vägen. Blir nog att skarva lite sen. Eftersom att jag var i stallet och red direkt efter jobbet så var jag inte i stallet här hemma före halv åtta, det är ungefär då det börjar bli mörkt... Alltså gjorde jag det mesta i mörker idag, det blir ju onekligen lite jobbigare men går ganska bra. Imorgon borde jag verkligen bli färdig, det är bara att dra tråd på den nya biten, och att skarva en liten del. Plus att fixa grindarna så att de blir bra. Det kommer att bli sjukt bra när det är klart. Jag hoppas att det ska vara tillräckligt högt för att mina kära lilla Cannavaro inte ska hoppa över heller...
Sådärja, hur långt kan man skriva om ett hagbygge?

När jag varit och lämnat tillbaka skruvdragaren hos pappa och åkte den korta vägen hem så hörde jag i alla fall den här låten. Den är så in i helvete (ursäkta uttrycket) bra. Lätt den bästa låten för tillfället!

Har tänkt ganska mycket de senaste dagarna, när jag varit instängd i min ilska. Den har släppt lite, helt kanske. Vet egentligen inte om jag kommit fram till något, men börjar nog veta vad jag vill, eller vad jag ska sikta emot.

Precis som min vän så har jag aldrig varit mörkrädd, tyckte säkert att det var lite läskigt när jag var liten, men ingen direkt rädsla sådär. Är det fortfarande inte, men kan ibland komma på mig själv med att tycka att det är obehagligt. Har nu insett att det inte är det, jag har härdat mig själv ganska bra sista veckan. På jobbet händer det ju då och då att det blir mörkt, och där är det mörkt då, 40 m under jord... När jag cyklade till Universitetet i fredags var det också riktigt mörkt, då var jag glad att jag kunde vägen utantill, för jag såg den inte... Idag när jag byggde hage blev det mörkt, fort utan att jag ens märkte av det före jag var klar. Jag är nog rätt så trygg i mig själv, trots allt.