The botten is nådd.

Det är intressant att se hur människor är. Det här med att tänka sig för en gång extra innan man svarar, eller säger något. Eller bara tittar på ett speciellt sätt. Hur jävla svårt kan det vara? Jag tycker själv att jag är ganska bra på det, observera ganska. Klart att jag fuckar till det då och då, men jag försöker åtminstone, och jag är medveten om det. Men frågan är ju om det är värt det? Det verkar ju inte som att det ger någonting tillbaka, men jag kanske bara håller på att bli bitter. Who knows?

Bara för att klargöra allt, lite fingertoppskänsla skulle inte skada. Om man känner sig nedtryckt, överkörd och är jävligt ledsen, så kan jag lova att det blir inte bättre av att folk frågar om man är sur. Det förstör allt, allt det som man försökt bygga upp och stabilisera. Varför kan man inte istället bara fråga hur det är, och bry sig om svaret? Inte det obetydliga "Hej, hur är det?" som man inte kan svara något annat än "Det är bra, själv då?" och där är konversationen slut, eftersom att man förmodligen bara mötts och gått åt varsitt håll. Att istället för att förutsätta att det är på ett sätt, visa lite omtanke. Jag är värdelös på det, men jag är medveten om det.

Enough.

Nu är resan bokad! Det ska bli så fantastiskt, jävla skönt. Jag och Linnea, sju dagar, sex nätter, ett fyrstjärnigt hotell på Mallorca, Palma Nova. All inclusive, 15 m till havet, pool, 100 m till centrum. Jag kommer inte att förstå vilket lyx det är förrän jag är där, kanske inte ens då. Det här kommer att bli guld. OCH, när jag kommer hem därifrån, så är min bästa Karro i Sverige! Visserligen bara på besök, men det räcker för stunden. Jag saknar henne som fan!

Igår spelade Jonas "The botten is nådd" på jobbet. Jag älskar den låten, men den låg långt inne i min hjärna. Han plockade fram den. Imorse när jag köpt kaffe och lunchlådan på Statoil, för fjärde gången den här veckan, så spelades den på P3. Mållös.

Basshunter know how to do it, gillar skarpt hans nya(?) låt.