Ibland suger livet.

Det fanns gott om hopp, förväntningar som skulle ha levts upp till. Nu är det slut, kört, åt hela jävla helvete. Den som egentligen är bäst, är knappt alls längre. Inte så, inte som det var tänkt. Fan vad jag mår dåligt av det här. Det är som gjort för att allt ska gå åt helvete. Men jag ska vara den starka som jag utgett mig för att vara. Om jag kan.

Voggan är alltså halt, och inte behandlad. För det är ingen idé, hon håller inte. Så nu får hon väl gå ett år så får vi ta föl sen, lite sent för att betäcka nu. Det här är värre än vad jag någonsin trodde att det skulle kunna vara. FAAAN.

Tur att jag har Stina i alla fall, hon var riktigt fin på träningen igår. Vi hoppade för Niklas på Örstas utebana, hon var på topp. Känns bra inför imorgon när det är tävling på Karlslund, på stora gräsbanan.

Vad gör man? Ska jag bara ha en häst att rida i fortsättningen, så att jag har tid och pengar över till annat? Eller ska jag hitta en annan häst, så att jag får fortsätta att göra det jag helst av allt vill? Hur länge orkar man?