Kom ihåg mig då.

Jag har inte gett upp hoppet, trots att jag sa det. Kommer aldrig att kunna ge upp det hoppet. Det hände saker som gjorde att hoppet kom flygande tillbaka till mig, helt plötsligt började livet bli härligt igen.

Benet börjar kännas bra igen. Har gått på iprenbehandling istället för allt linimentande. Har också försökt att låta bli att göra saker som jag kanske kan få ont av. Har gått på långa promenader istället för att springa, har försökt att inte rida så mycket, har tagit det lugnt. Det mår ju inte Stina heller dåligt av, måste ju vara rädd om hennes knän också. Så nu får vi se hur det går. Snart måste jag ju prova om det håller...

Har slitit i mammas trädgård igår och idag. Det kom två lass med sand som ska krattas ut för att jämna till marken. Först tog jag pappas traktor och skopade ut sanden. Sedan var det spade och kratta som gällde. Har faktiskt gjort riktigt mycket, mamma fick en chock när hon kom hem förut. Ganska nöjd med mig själv. Trots ömmande rygg och blåsor i händerna... Gav upp förut när jag hade hållt på i spöregn i någon timme. Det blir liksom lite slitigare när det regnar.

Jobben går bra nu, Harrys är nog roligare än någonsin. Kan bero på att jag inte jobbat hela helgerna, lyckades ju få in den fjärde helgen i rad med utgång nu. Vi hade lagfest med div 1 laget från i våras. Det var trevligt, vi drog vidare och jag slöt upp med Lisa och hennes polare som firade hennes 25-årsdag. Grattis!


 Tänk vad ett par sms kan göra...