CIAM

Satt och tänkte tillbaka på min sommar i Italien, något jag skulle göra om direkt om möjligheten fanns. Mycket som jag saknar, och mycket som jag i efterhand skulle ha gjort annorlunda om jag hade förstått bättre. Men jag var bara 18 år, blåögd och farligt naiv. Att ensam ta bilen, åka de 18 milen till Rom, parkera på första bästa parkeringsplats för att slippa köra bland galna italienare, och gå därifrån, för att en halvtimme senare börja fundera på hur jag egentligen har gått sedan jag lämnade bilen. Det är inte särskilt klokt. Helt ensam, mitt i Rom, 18 år. Kan ingen italienska, italienarna kan knappt engelska. Well done. Men jag oroade mig inte för det, tänkte att det får bli ett senare problem, vilket det knappt blev, jag chansade på att den stora gatan gick förbi ett ställe som jag sett i närheten av parkeringen. Det gjorde den, lucky me. Jag var i Rom en hel dag, jag hittade Colosseum, vilket är något av det mäktigaste jag varit med om i hela mitt liv. Känslan när jag gått upp för den där trappan, och sedan blickade ut över ett till synes oändligt landskap med massvis av gamla ruiner, och längst bort skymtade jag Colosseum. Obeskrivligt.

Jag gjorde flera dumma, eller nej, inte dumma, men oerhört naiva, saker i Italien. Som den gången jag följde med Sergio till Castiglione della Pescaia, hur man kan lita på folk som jag gjorde då. Det är för mig omöjligt att förstå idag. Jag följde med Claudio in till stan, för att han skulle visa mig ett ställe där de kunde göra nycklar, helt ovetande om vad han tänkte och hade för planer. Naivt. Men, det kändes bra samtidigt, jag var ju där helt själv, vem skulle jag annars umgås med? Och allting gick ju hur bra som helst, det var absolut ingen som ville mig något illa. Men ändå, skulle jag våga göra likadant idag? Förmodligen inte, men så vet jag lite mer om allt också. Dessutom har jag fått en magkänsla som jag kan lita på, och vad det gäller vissa saker så säger den åt mig att vända och springa, och inte stanna. Ibland funderar jag på det där, och stannar, kollar över axeln, vänder nästan tillbaka när jag inser att jag borde fortsätta springa. Nyfikenheten håller mig dock kvar, jag måste ta reda på mer, jag måste få veta om min magkänsla har så jävla rätt. Jag tror faktiskt det, ju mer jag tänker på det, ju mer jag analyserar.

Fick ett mail om att det finns jobb i Norge. Securitas. Jag har velat ha förändring ett tag nu, kan det vara så att detta är vändpunkten, kanske är det dags för ett nytt äventyr? Det är svårt, jäkligt svårt. Har ju rotat mig rätt hårt här just nu, men är det egentligen så svårt att rycka upp det viktigaste? Jag vet inte, men det här är onekligen något som jag ska fundera på, på riktigt. Kan ju hända att jag inte ens skulle få jobb om jag sökte, men att de ens har hittat mig känns som att det inte vore omöjligt.

Otroligt vad man kan hitta på nätet...

Hittade flygbilder över de områdena där jag var i Italien, detta är över stallet. Svårt att se, men jag vet exakt vad som är vad. Häftigt!!!